Monsterhästen
går på ställen där
huden är som
tunnast
så att jag får blåmärken
som ömmar till
vid beröring och
när du säger
att du inte är kär i mig.

Men jag är nästintill
tillfreds
för då finns det
utsidosmärta
att ta på när
insidosmärtan blir
outhärdligt svårdefinerad.


Så när dikena ropar efter mig,
då när jag går mina kvällspromenader
ner mot Drakängen
fortsätter jag att gå,
trots att de ger mig ett
erbjudande om att lägga mig hos dem
och dö i klass med Cobain.