Komplexen revs upp och
det blödde måndagsvrede
den där tisdagen,
en ångest inte
harmonin kan
svälja själv.

Det behövdes grönt
mirakel och mer
leenden i regnet och
på huvudnamnsdagar
för att vi skulle kunna
dansa igen utan att bli lika
sentimentala som
polcirklarna vid
handöppningar.

Och det gjorde så
fruktansvärt ont
när miraklet blev svart
och vi slutade dansa,
när det fina fick ett
ofint slut och alla bara
visste.