försökte lämna mig själv, utanför
eller snarare ovanför
som en duvhök över staden
klädde av den, naken var den kall
jag frös till en dikt
stelnade till ett berg av is
med asfaltfläckar och däckmönster på
och rasade neråt

i det där bläcket
som man skriver med på moln
fanns ett hopp om att återuppliva fåglarna
det dog dock snabbt
så fort jag dalade ner mot min lever
kände med fingret pulsådern
såg klockan uppochnedvänd
och skrämde mig själv
till ännu en epitaf
för levandedöda