Det är många skrynkliga morgnar
som finns fastklistrade på våra ögonfransar
det var knappt att man blev varse
om allt det här, som pågår
som pågick och som pågår
både före och nu
och det verkar inte stanna
oavsett vår förvirring, det bara pågår

darrningar springer längs vår ryggrad
nu när vi vet om omständigheten - oändligheten
är det ovisst,
hur blir man lycklig, vad händer ifall ifall ”this and that”

Åhh, det är ändå bättre än att veta allt
vi kanske stupar, blir slängda, utslängda,
bortglömda mellan två andetag
där vi släpas mellan ett slut och en början - där vi finns, men ändå inte
där vi är oigenkännliga morgonpromenader som börjar
om och om igen

där vi inte ens är
en lätt bris
som vildhoppar på himlen
och skriver några sköra ord på den blanka himlen