Jag vaknade dock. I ångor från min febertyngda kropp. Svett rann lika ivrigt som fukten på väggarna. Jag såg det svarta sotet runt fönstret. Ditmålat av avgaserna från de förmånga bilarna i Paris.

Siluetten satte sig först inte på min hornhinna. Och jag hade väl inte märkt något. Om du inte sagt.

-Du ville skjuta min bror igårnatt.

Jag fick bara fram ett svagt rasslande. Men till slut sa jag.

-Vadå jag? Skojar du?

-Du måste förstå. Min bror är mitt blod som är jag!
Jag sa inget till honom. Tror mest du ville jävlas.

-Jag va väl full. O herregud hur ska jag kunna leva nu! Pep jag i min ynkedom.


Redan tyngd av alla de som fallit döda framför mig, kände jag att detta var slutet.
Jag visste du hade din revolver.

-Förlåt! Jag har förstört allt! Hur ska du någonsin kunna förlåta mig!?


-Jag förlåter dig. Kan inte vara utan dig. För de orden du gav mig betyder något. Jag har gjort ett vänskapsband till dig. Det skall sitta runt din handled.

Jag blev mållös. Kände en sådan lycka i min förlamade kropp. Att febern som genom ett trollslag, var försvunnen.

Du satte dig på kanten av den knarrande järnsängen. Lyfte bort den tunna filten och drog mig intill dig. Jag kysste din kind. Hårt, länge, ville inte släppa dig någonsin.

Så sa jag.

-Men tiden då? Vad ska vi göra med tiden.


-Tiden är substanslös. Och saknar betydelse.
Svarade du.