Det är kreativt med udda husdjur, det kan inte vara som att ha katt, som man bara öppnar dörren åt och kliar på magen. Jobbarkompisen har precis köpt en leguan. En grön en. Den ska visst bli en två meter lång i sitt akvarium utan vatten i , typ, gillestugan. Jag var där och besiktigade honom i helgen. Han (eller om det var en hon) satt där med tassarna (?) mot glasrutan. I sanden krälade maten runt, något som liknade mjölmaskar. Leguanen vill säkert ha en kuliss runt sin bostad, säger jobbarkompisen. Något ökenlandskap föreslog jag, kanske med en eller flera dustbowls att leka med i sin box.
Vi har ett visst ökenintresse ihop tydligen, fast på skilda grunder så att säga. Jag läser spartanska ökenromaner och fantiserar om viddernas mystik, Jobbarkompisen fixar miljöer som han sedan ska fylla med djur, eller möjligen tvärtom: skaffar skumma djur som han sedan fyller runt med miljöer.

Jag vill gärna läsa in något i hussars val av djur, sådant som skall förstärka en redan stark, eller svag karaktär. Det är därför man skaffar djur, för att stärka sin personliga karaktär. Ju mer komplicerat ett djur är desto intressantare blir husses, eller mattes, personlighetsdrag. Jag vill ju gärna läsa in något i varför vissa skaffar t ex hundar istället för katter eller vandrande pinnar, dem som de delar sin vardag (undrar om djur har helger) under djurens förhållande vis korta djurlivstid.

Tja, vad gör vi när djuren dör för oss? Att vara djurägare innebär oundvikligen att man ställs inför djupa existentiella konflikter då och då. Köper man ett nytt husdjur, av vana eller för att få kontakt med andra levande varelser? Är sorg eller skuld den rätta känslan inför djur som blir som en, kanske enda, familjemedlem. En spegel för människans egna knepiga relationer. Man lever sig in i djuren, förmänskligar dem på något vis.

Att stå böjd över terrariet (inte akvariet upplystes jag om) ingav en spöklik känsla av tomhet. Ödlans glasbursliv är jorden och resten utanför universum, där vi viftar till för att få finnas, trycker våra socialsvettiga nunor mot de sociala glasrutorna ett tag.

Tänk så långt ens fantasier kan bära ibland.