Det var en fröken Klister
med ovanliga vrister
hon hade inga brister
en barm så fylld av ister

och hennes ögon rista
hennes håg den brista
och jag var ej den sista
på hennes långa lista

men allt ju var så ändligt
så rotlöst fult och skändligt
och ej ett spår av trendigt
blott tidvis ganska händigt

och hon kletade och murade
satt tidvis loj och surade
och själv i mitt hörn jag kurade
oss båda vi grundligt lurade

Så natten kom med sinnlig lek
i mörkret där ett väldigt smek
men han var nog så väldigt vek
blev kallad därför sen ett kräk

Men lilla fröken ister klister
ju hade säkert egna lister
om någon jag nu sorgligt mister
säg mig sedan vad som trist är

allt det här blev snart för mycket
pallar icke det yttre trycket
av lim och klister är det stycket
nu gör vi snarast sista rycket!

Men oförtrutet kladdande och kletande
fröken drog iväg så ljudligt letande
jag satt kvar här lugnt, i orden petande
och ökade mitt jordiskt bundna vetande

I tanken var jag ändock ständigt fast
fröken klister! kom till mig i skyndsam hast
jag har ju ingen annan skymflig last !
När du drog färde; allting brast ...