Snön ligger tung på taken
endast anden är vaken
det var väl den enda saken
som bibringar tröst till kraken

Nå vindar komma och vindar gå
i mörkrets gärning så lätt att spå
efter damen inatt jag ännu trå
trots natten var tudelad för oss två

I sömnen jag hörde en märklig röst
bibringar mycket mig till tröst
det var ej mycket av gulröd höst
nej mer av de här som kallas bröst

Nå lämna nu strax det här ringa talet!
det voro knappast något som gick helt galet
tvärtom inget av det skrymmande skvalet
så varm hon var under fagra skalet

Vi vandrade lätt i den ljusa dagen
jag kände mig säkert då ganska tagen
Av skönhet då säkert helt betagen
en kärlek som nog trotsar lagen