För en gångs skull va det dag.
Jag stirrade på den stora väggklockan som satt monterad på torget vid Montparnasse.

Visarna hade stannat. Stod och hackade som om någon höll dem fast.

Jag strövade mellan konstnärerna som slagit upp sina staflier emellan de otaliga uteserveringarna. Det vimmlade av lyckliga männisor. Solen värmde som den kan i Paris i November. Och fick färjen att torka alltför snabbt för de febrilt arbetande artisterna.

De ryckte och slet i mina armar för att få mig att avbildas på deras pannåer.
Jag avböjde med ett leende, då min språkkuskap va väldigt begränsad.

Så slog jag mig ned vid ett ledigt bord. Väntade. Lyckades beställa in ett glas rödvin. Kände hur fjärillarna i min mage sakta lade sig tillrätta.

Så stod du där helt plötsligt. Så plötsligt att jag slog ut det som fanns kvar i glaset. Som vanligt fick jag svindel. Den svindel som drabbade mig i din närhet.

- Ja tiden har stannat så jag visste inte. Sa jag och pekade på klockan.
Har du sålt revolvern?

Du skakade på huvudet.

-Nej. Det är något jag vill säga dig.

Jag ruskade bestämt på huvudet.

-NEJ! Säg ingenting. Bara sätt dig ned.

Den vita duken på bordet färjades efterhand röd av vinet. Du tittade mig stint in i ögonen. Fjärillarna i magen antog helt plötsligt en ny kraft. Mina knän skakade så stolen vibbrerade.

Då sa jag.

- KOM!
Vi ska gå till Closerie des Lilas och dricka absint.
Med August Strindberg.