Den natten va vi stenade.

Vi hade träffat Srindberg. Han va så packad av den förstarka absinten att han endast sluddrade. Och vad han sa? Det visste vi inte. För trots att klockorna i Paris stannat. Och vi mött de döda. Så visste vi.

Detta var en sanning! Att kärleken inför det okända, var sanning!

Bestämde oss ett möte i Notre Dames mörker. Numera ett museum. Ett mausuleum. Att köa till i timtal. Med alla hysteriskt fotande japaner. Tror faktiskt vi hamnar i deras fotoshop. A shop of horror.

Vi stod i varsinn kö.

Av blod.

Det blod som rann i Sein. En flod. Som gav den galne dess ansiktsutryck.

Jag hörde din röst klinga. Outsaknelig i mitt varma bröst.

Under ett altare. Visste jag vem du va.
Jag hittade dig.

Utan.

Att vi något,

sa.