Livet har rispat, skurit och obarmhärtigt skändat min själ, så många gånger.
Men alla såren läker och blir historier som sen oförskönat återberättas av dina ärr.
Döden har romantiskt smekt min existens med mystisk ton, så många gånger.
En envägskommunikation mellan sanningen och tron på en förlorad generation.

Dina sanningar är din imenenta Gud, dina lögner kommer alltid att förbli du.
Livet är vadå, om nu döden endast skulle vara ännu ett återkommande slut.
Tillfredsställelse uppnås genom kreativitet, resan förblir viktigare än alla resultat.
Livet handlar om stunderna som får dig att tappa andan, inte hur andetag du tar.

Lögner har endast drivit mig till så många dock ofrivilliga val, så många gånger.
Dom fick mig att glömma vem jag en gång va och jag blev ett oigenkännligt skal.
Sanningar som våldtagit min medvetenhet har gjort mig rädd, så många gånger.
Så trots att jag är älskad av folk så kommer jag förbli ensam på min dödsbädd.

Livet bjuder på så många lögner medan döden blir fördunklad av sanningen.
Individuella föreställningar som bara fungerar med den rätta felinställningen.
Illusioner på olika tankenivåer sakta formas av idéer som sen väntar att få bli.
Miljoner genialiska filosofer skapar i symbios, en ny sorts existentiell utopi.

Livet har besudlat min förmåga att med egna ögon se vägen, så många gånger.
Men mina ärr vägleder mig och jag bryter loss från denna konstlade sagovärlden.
Döden är en romantisk mystik jag önskar jag kunde förstå, så många gånger.
Så även om allt skulle upphöra efteråt, så är det dödens mysterier jag vill åt.

Att vara blind är att inte kunna se bakom sitt skal och vem man verkligen är.
Du lever som dom lär, konstant prägling ifrån en såkallad statlig karaktär.
Vara en bristfällig produkt skapt av ett samhälle som är så korrupt och så fel.
Och sen stämplas som social svikt, förblir den råa sanningen i livets skådespel.

Lögner har förpestat hela mitt jag, givit förluster i oändliga tal, så många gånger.
Den jag var igår är inte jag idag och vad jag än blir så är det bara ett tom fasad.
Sanningar om kosmisk balans, leva på gränsen som jag gjort, så många gånger.
Förändring sker först genom mentalitet, konsten att vara både en lärd och en tok.

Men i min kemiska romans är jag kär i mig själv och läser du noga kanske du lär.
För det är mellan raderna du kommer att se sanningen i min trasiga konstnärssjäl.
Så trots allt oförstånd kring vem jag är, är jag den jag är och tidlös jag skall förbli.
En egocentrisk martyr som helt hysteriskt styr mot nya äventyr i mitt bipolära liv.