- Du och jag mot världen, Juliette.
- Ja, bara vi två!
Vi körde mot drömmarnas land i en rostig, bensinslukande, grön Mustang från ’78 som jag hade lyckats fått ärva av min försupna gamla farsa. Dock endast för att han skulle bli av med mig snabbare, men jag kan väl inte påstå att jag inte hade rätt bråttom därifrån också ändå så. Det känns på riktigt som flera livstider sen. Jag skulle bli en världshyllad rockstjärna och med mig vid min sida hade jag Juliette, ”Hon med stort H”, min alldeles egna musa och flickvän. Vi hade allt planerat, så fort jag fått ”mitt stora break” så skulle vi gifta oss i Las Vegas på nåt klassiskt ”drop in”-ställe med en sån där pinsam, halvdan jävla Elvis-imitatör som prälle.

Men så blev det aldrig. Och det är fan höjden av tragedikomik hur livet aldrig någonsin lyckas bli som man har tänkt sig. Tycks inte spela någon roll vad eller hur man gör, skit tenderar att rövknulla en på de mest bibliska vis oavsett i slutändan när den s.k. feta damen sjunger på sin sista strof.


Och här sitter jag nu istället, uppgiven i ensamheten. Som en nedslagen gammal hjälte i min patetiska lilla borg, med en stor påse vit lögn och en 75:a falsk styrka som aldrig tycks ta slut. Har inte känt en genuin känsla på evigheter, förutom ett ständigt växande förakt inombords. Nätter flyter ihop med dagar och skapar en sorts syndaflod av förfall som sedan mynnar ut i dekadensromantikens bottenlösa hav. Varje vaken minut så suger man vampyriskt i sig allt gift man kommer över i ren jävla desperation för att kunna hantera förlusten av en naiv ung mans dröm om storhet och lycka. Men förgäves hankrar man sig fast i denna välskapta illusion, som präglats genom år av självbedrägeri, promiskuitet och destruktivitet.

Ja, här sitter jag. Utmattad och maktlös i mitt egna totalitära kaos och ler falskhetens vidriga smil, medan tårarna forsar inom mig och sakta fyller min drunknande själ med sorg.


- Men le för-i-helvete, le!