Kommer du ihåg synen vi såg, min själ?
Den bitterljuva höstmorgonen, när vi gick på ödet stig.
Och mötte ett ruttnande kadaver.
Liggandes som på en säng, bestrött med svarta stenar.
Dess ben i luften som en brtunstig kvinna.
Utsöndrade brinnande gifter likt en fontän,
i ett rytmiskt suckande.

Man kunde tydligt höra hur det flödar,
med ett dovt utdraget mumlande.
Och sen förstod jag att det va mitt eget lik jag såg,
liggandes helt övergiven och livrädd.
Jag rörde vid min kropp för att hitta såret
men överröstes sedan med insikt, det va förgäves - försent.
Jag är mitt eget hjärtas vampyr.
En av de stora utstötta, dömd till evigt skratt.

...som inte längre kan le.