Idag var det inget hundväder.
Inte ens de, hade lust att leda mig mellan de snötyngda vattendroppar som föll. De va mer anpassade till att vandra framför Louvren en solig försommardag.

Mina hornhinnor va matta. Gav som vanligt en kännsla av overklighet.
Jag va tvungen att gå till butiken. Skafferiet va urätet. Där fanns bara övergivna musskitar.

Det va dags att köpa ett nytt gravljus till min grav.

Kände hur hjärtat bultade hårt. Fick nästan kappan jag bar att hoppa.
Inne i butiken hade jag bara en tanke.

Vart finns ljusen? Jag rusade runt som en rickoscherad revolverkula.

Så hände, det som alltid händer. I fjärran ser jag ljusen. Blixtsnabbt vänder jag. Jag fastnar med kappan och river med mig hela konservhyllan. Makrillburkar, ärtburkar, majs, sardeller får liv!

Locken poppar av som korkarna på omruskad champangeflaskor!

DÅ. Passar jag på att svimma.
Jag hör röster.

-SKICKA EFTER AMBULANS!

Det är nog! Jag reser mig snabbare en blixt. Springer ut ur affären. Snor med mig ett gravljus i all uppståndelse.

Väl på torget stannar jag och pustar. Sås av makrill rinner på min svarta kappa.
Ser ut som Blod.

Men det kan det inte vara. För han är inte i Paris nu tror jag.


Han är på andra sidan jordklotet.