Klistrar kakeldekor i mitt badrum. Struntar i perfektionen, ler lite åt att du hade blivit vansinnig på att kanterna sticker ut. Bryr mig inte, energin att förändra rusar i mig. Du rusade ändå ut, bort. Och för länge sen. Han bryr sig inte heller, ser inte ens vad jag har gjort. Det skiter jag också i. Vill bara att han ska ta på mig lite grand. Köper en ny tvättkorg, ett duschdraperi och en toalettsits. Svart, svart och vit. Har kommit över färger, men inte dig. Stunder när du gjorde mig arg ville jag slita upp din garderob och riva ut dina perfekt vikta kläder i dina perfekt organiserade högar. Det berättade jag aldrig men ibland drev din ordning mig till vansinne. Min garderob är kaos, köper ständigt nya kläder - orkar inte gräva fram de gamla. Det var ännu en sida du inte klarade av. Har slutat försöka förändra mig, nu kvittar det ju ändå. Vinner dig aldrig tillbaka så jag trycker in en tröja extra långt.

Hittade gamla meddelande från dig i mobilen alldeles nyss. Kom på mig själv med att smeka ett finger över displayen sådär som de gör i filmer jag avskyr. Patetiskt. Och ännu värre är att jag fortfarande inte kan göra mig av med dem. Som att radera-funktionen inte skulle finnas. Fascineras av orden du en gång använde för att tilltala mig, värmen i dess innebörd och viljan mellan varenda rad i varenda mening. Har även sparat några av mina. Allt verkade vara så lätt då, vi älskade och det var allt som räknades. Sen hittade jag slutet.


"Önskar att det inte behövde sluta såhär. Förlåt. Ta hand om dig fina du."


Varför slogs jag inte för dig? Jag föll handlöst och bara lät dig gå.