Det är svårt att tala till din rygg. Orden studsar tillbaka. Vi är över. Jag har bara inte lyckats säga det till dig än. Du lyssnar inte, stänger bara av. Låter mig inte gå vidare, men håller mig inte kvar.

Reser huvudet högt fram till klockan 18. Snubblar in över min tröskel och faller itu. Äter Atarax till middag och väntar på att tankarna ska dövas. Tappar gram efter gram efter kilo.

Vaknar tolv timmar senare. Mitt BMI sjunker till under 20. Under 19. Brösten försvinner, de som var dina. Förlorar dem när jag förlorar dig.

Skriker att jag älskar dig, ett eko mellan husvägg efter husvägg. Till ditt jobb och ytterligare några kvarter bort. Du hör men skiter i vilket. Vrider upp volymen på ditt gratiskonto.

Klär mig i ett leende jag mötte på Karlavägen. Mitt eget gav jag till dig. Gett är gett och kommer aldrig tillbaka. Lånar av andra.

Vet att kampen är slut. Att inget jag gör kan laga det sandslott jag ensam byggt av korn jag sett i dina ögon. Tyckt mig se. Vet att vi är över. Måste nå fram med orden. Lämna och inte falla tillbaka.

Men.

Du håller mig i en lina utan att dra mig tillbaka. Dra mig intill. Kan inte slita mig. Vet att jag måste.

Men.

Jag kan inte...

...slita mig från din rygg.