Dina nycklar av mina nycklar. De ligger kvar på rad. Bortplockade från bilnyckeln som får stanna i din ficka. Jag faller ihop på kallt trägolv, skakar tills mina andetag går förlorade. Läpparna domnar och huvudet sprängs i minnen.

Om du inte lever bredvid mig, hur ska då jag. Leva alls?

Mitt hjärta går sönder. Jag känner varje flisa rispa mitt inre. Mina lungor. För det gör ont, det gör så jävla ont att andas. Att jag önskar mig död.

"Toker. Jag kommer alltid att älska dig."

Smög ner en lapp i din jacka. Undrar när du hittar den, undrar vad du tänker då. Och om jag då kommit på hur. Hur jag ska sluta älska dig.

Fan.

Vek dina kläder i påsar. Du sov ännu och jag dränkte en sjal med din parfym. Inhalerar den nu som droger. Blir inte hög, jag störtar. Men det får du aldrig veta. För du vaknade. Du vaknade och jag bad dig gå.

-Vill du bli av med mig direkt?

-Nej S, jag vill inte bli av med dig alls. Men det blir inte lättare om du stannar...

Vi gör varandra olyckliga. Det är inte svårare än så. Inte lättare. Bara precis så jävla jävligt. För jag ville aldrig se dig lassa kassar av dig. Oss. I din bil. Ville inte höra dig försvinna bort.

Men du försvann. Du försvann.

Bort.

Borta!

Besvikelsen äter mig. Jag var för bra. Gav dig inget motstånd så du råkade köra över. Krossade. Och jag lät dig. Vill ju bara att du skulle äga min själ.

"I belong to you."

Vill tillhöra dig. Vill vara din.

-Vi är inte lyckliga tillsammans.

Så nu är vi över. Över. Bara några strån från din skäggstubb finns kvar, bortglömda i ett hörn av mitt handfat. Det hörn där din tandborste inte längre står. Lutad mot min.

Min kropp krampar.

Är det så här det känns att dö?