För regnet passar mitt humör. När jag faller i pölar och sugs upp av dina byxben. Fläckar bomullen och fuktar din hud. Dina läppar. Du slickar av mig.

Hugger.

Ryggrad mot ryggrad. Mot kyla.

Och jag försöker sluta minnas vad jag vill med dig. Får ett återfall som vintern i april och fryser på ytan. Inbillar mig att du då inte känns inuti mig längre.

Vet att allt är en oskriven fortsättning och vi är en dålig start.

-Vi började fel, säger du.

Jag nickar. Håller inte med. Våra kroppar fann varandras själar. Ingen annan har rört vid mig som du. Inte ens du rör vid mig så nu. Skjuter ifrån. Trycker mig bort. Ökar ett annat avstånd mellan oss nu.

Då var friktionen av glitter, dina ögon stängda. Såg mig inte, ser mig nu. Med svart blick. Som inte längre klär av mig mina kläder, nu dissekerar du mig under min hud.

-Vet inte om vi går att lösa.

-Stanna!

Jag skriker och rösten brister. Regnet smattrar mot rutan och mina fingrar trummar över din hud. Håller hårt, håller fast. Men dina tankar glider igenom. Glider undan och jag tystnar abrupt. Mållös.

Om du går hur torkar pölarna upp då?