Vi ligger rygg mot rygg. Rör inte varandra. Jag avgudar dig. Vet inte hur jag ska sluta, men du bränner dig inte på min hud. Inte så som jag smälter vid din.

Jag tar på dig, försöker få dig att resa. Rummet står stilla. Åskan i luften trycker i mitt huvud, blixten slår aldrig ner. För du tar bort min hand och lägger den på din mage. Suckar och skyller på trötthet. På jobb.

Du frågar om det är något? Varför jag är dämpad.

-Jag saknar din närhet S, varför drar du dig undan?

Du svarar att du förstår. Suckar.

-Du har rätt.

Sedan tystnad. Fortfarande tar du mig inte i din famn. Tyngd i mitt bröst, i dina lungor.

Och du somnar så på andra sidan av min 1,20-säng. På andra sidan jorden. Vi borde trängas bland svettiga lakan, men snuddar bara vid varandras andetag som havsbrisen över Atlanten.

Ibland vill jag bara dö för att slippa. Somna till mina egna tårar flera timmar efter dig. Och jag skäms för att jag tänker så, och ännu mer för min egen tystnad.

Varför säger jag inte bara att jag älskar dig. För jag älskar dig. Och att jag behöver din kropp. För min smulas sönder i värkar när du inte rör vid mig.

Varför rör du inte vid mig längre?

Som förr?

Egentligen vet jag, borde jag förstå. Att om du inte gör det nu, kommer du aldrig älska mig som då.

För det är ju precis så enkelt. Och precis så jävla svårt.