Du plockar itu mig. Bit för bit. För varje motstånd vänder du mig ryggen. Säger att du går.

-Nej, stanna.

Tystnad. Stillhet som dunkar likt migrän bakom pannben.

Du begär en för stor uppoffring. Min självständighet. Mitt val. Mig. Säger att jag aldrig kommer acceptera att du styr mitt liv sådär. Du svarar att vi har problem, hotar att lämna. Igen.

-Spring inte ifrån mig S, inte nu. Inte som då.

Jag kryper ihop, naken ryggrad mot tapetserad vägg. Det är för sent, morgonen kommer snart att ljusna. Luften iskall. Du ligger bredvid. Blicken hårt fäst vid sprickan i taket. Jag försöker tala. Tårar samlas i min ögonvrå.

-Jag vill vara med dig. Men tvinga mig inte att bli någon annan än mig.

-Med mig får du för alltid, men då ska jag stå först. Godtar inget annat.

Allt jag är får du mig att ifrågasätta. Det jag tagit för givet, sagt mig aldrig vara beredd att kompromissa. Med tystnad får du grunden jag står på att skaka. För du vet ju att inget skrämmer mig mer. Du vet ju att jag kommer att offra. Mig för dig. För att ha dig kvar.

Hur kan du då begära? Det?

När jag redan älskar dig bortom sans och utan vett. Du vet ju det. Hur kan det inte räcka?

S, hur kan jag inte räcka?