Jag är vaken. Regnet slår fingerspetsar mot fönsterrutan, jag slår mina mot din hud.

Vill att du ska vakna. Men iskallt vatten vågar jag mig inte på.

Du sover ännu. Solen hukar sig bakom tunga moln, du dröjer dig kvar i drömmar jag aldrig lärt mig att tyda. Blundar och hoppas på våra händer.

Vi har bokat flygbiljetter. Rom tur och retur. Du sa att det pirrar i din kropp när du tänker på dagarna. Åtta. Och jag, jag log och såg stjärnor falla. Tills du vände ryggen till och din luft tog slut. Blinkade och insåg att stjärnfallen var just det. Blinkningar, ingen lycka.

(Ibland önskar jag att du var någon annan. Att jag var någon annan. Ibland älskar jag att vi är vi. Vi.)

Vägar kantade med stup väntar på oss. Vägar som vi, som vi varit. Som vi ännu är. I sömnen kysste du min axel, fick mig att spinna. Likt motorn på din bil.

Jag skriver dikter i dina lakan hela morgonen. Förmiddagen. Blåser ögonfransar i orkaner runt dina läppar. Önskar mig sagor med ängar och kyssar. Om bomull och gnistrande blickar.

Men vår början var för utdragen, här finns ingen plats för lyckliga slut.

Och dagen, den tycks aldrig börja.