Värken var så kraftfull denna morgon.

Att jag knappt nämdes lyfta pennan. Fingrarana hade kroknat som av vansinne. Det lilla som återstod av energin ur mig hade jag använt för att driva bort de demoner som tuggade dina drömmar.

Eftersom du forfarande sov visste jag inte utgången.

Mitt ljus hade för längesedan brunnit ut. Egentligen visste jag inte hur nära min död var. Men idag kändes den närvarande.

Idag ligger himlen tungt över staden. Kanske måste jag vila. För att få tillbaka min kraft.

Kanske måste jag leva där i det overkliga töcknet. Och inte lämna sängen för en någonslags kraft återvänder.

Tror föresten att det va våra hetsiga lekar i natt som sög den sista droppen ur mig.

Vi skulle berätta allt just allt nu. Men hamnade istället i köttsligt lyckorus.

Vi hade svävat som andarna. Alla de mil som skillde våra älskande själar.

Det enda vi visste efteråt va att vi mötts i fel tidevarv.

Men vi visste oxå att innan döden.

Skulle vi vandra hand i hand på Paris gator.