Det finns en ständigt återkommande frågeställning, som har vanan att återkomma till mig, så fort stillheten kryper tätt intill. Den blåser kalla vindar i mitt hår och viskar vackra ord, som inte går att urskilja i bruset som uppstår när den talar.

Du vackra lilla. Det är i dig jag finns. Det är i dina drömmer jag lever.

Varför sitter mina rötter så djupt i marken?