Jag vill bara skrika med hela min kropp. Skrika så att du hör mig och förstår mig. Fast du är 100 mil ifrån mig.
Men du förstår inte. Du förstår inte hur det känns att du inte är här hos mig. När det är så självklart för mig, att du borde vara här.

Jag borde få känna din hud mot min. Andas in din doft. Mina fingrar borde stryka genom ditt hår, söka sig ner mot din nacke och vidare ner mot dina axlar.
Jag borde få känna din värme mot min numera så kalla kropp.
Höra hur du viskar i mitt öra hur mycket du älskar mig. Att du saknat mig, men att du nu är här hos mig för alltid. Att du aldrig kommer lämna mig igen.

Jag borde få känna dina armar runt min midja, känna dina läppar kyssa mina. Ömt och försiktigt, men intensivt nog för att jag ska känna din kärlek sprida sig i hela min kropp.

Men du är inte här och jag vill bara skrika. För det värker i mig ikväll och dom tårarna som du borde stryka bort med dina trygga händer, dom faller bara ner på mitt lakan och skapar ett sorgset minne om att du inte är här när jag behöver dig.