"Du är så stark du" säger dom till mig.
Men sanningen är en annan.
Jag orkar inte mer. Jag orkar inte känna mer. Orkar inte ha det såhär.

Jag är trött på att alltid känna allt så starkt. Trött på att ge och aldrig få.
Jag har blivit ett skal. Tom och kall, Men ändå så full av dessa känslor, som sakta men säkert kväver mig inifrån. Fräter sönder varje liten bit av den som jag en gång var och aldrig mer kommer bli igen.

Jag ger bort min själ till alla jag möter. Ger allt jag har till främmande människor, bara för att få ett litet ögonblick i livet, där jag känner att jag är värd något, för någon annan. Att jag faktiskt betyder något. Betyder något, så att jag äntligen kan få känna mig hel, om så bara för en minut. Ändå står jag där efteråt och känner mig tommare och mindre än någonsin förut.

Kommer aldrig bli hel igen, jag är spridd som vinden, likt min själ som jag fortsätter försaka.

Och jag vet det så väl. När jag står på toaletten och ser in i mina rödgråtna ögon, så vet jag exakt vad problemet är och vad jag borde göra annorlunda. Men jag blundar och går bort från spegeln, för jag vill inte se.

Jag orkar inte mer. Jag orkar inte känna mer. Orkar inte ha det såhär.