Så kom morgonen. Kl 05.00 ringde din väckarklocka.
Klumpen i magen växte sig större så fort tonerna nådde mina öron.
Jag visste då, som kvällen innan, vad som skulle hända.

Du vände dig om i sängen och la dina armar runt mig. Strök mig över håret, fast du trodde att jag inte kände det. Men jag kände det, jag kände det alltför väl.

När dina läppar lämnade mina, för sista gången, då kom sorgen.
Inte obehaglig, utan nästan sällsam vacker.

Dina steg tonade bort och jag visste att nu, nu hade jag gett dig den finaste gåvan, fast du nog inte tänkte det själv.

Klockan 05.00, en regnig morgon. Där tillät jag dig att lämna mitt hjärta och där övergick vår en gång så odödliga kärlek till något kanske ännu vackrare, en odödlig vänskap och ett odödligt minne.