Inifrån och ut. Kalle del 2.

Kalle tog dom sista stegen ut från fängelset och tänkte för sig själv, att idag Kalle, är det första dagen på resten av ditt liv.
Han hade på sig sina nya kläder han fått ur klädförrådet, dom han haft på sig när han kom in för 3 år sen hade han växt ur.
-1185 jävla dagar , tänkte han, så mycket liv jag egentligen missat, om det inte varit för den där Jens hade jag varit ute i Januari.
Kalle tänkte på den dagen som förlängt hans straff med 6 månader och gett honom indragna permissioner sista tiden.
-Visitation av samtliga celler hördes en röst, 5 vakter och en narkotikahund gick genom korridoren.
-Alla öppnar sina dörrar och samlas i köket, ingen stress, vi har hela natten på oss.
Kalle la ifrån sig boken, tog på sig en tröja, tofflorna och gick ut.
Hunden var snabb och effektiv genom dom fyra första cellerna men när den gått in i Kalles cell hördes två höga skall.
-Hunden markerar cell 17, vems är det? Det formligen flög saker ur Kalles cell, böcker, tidningar, madrassen, lakan ja nästan alla lösa föremål som fanns därinne.
Kalle tog ett par snabba steg fram.
-Vafan, det är mina grejer , vad gör ni, det finns ingenting därinne.
-Det är inte vad hunden säger, stanna där.
2 vakter närmade sig Kalle med dragna batonger, situationen blir lite hotfull, dom andra fångarna började skrika mot vakterna och slöt upp bakom Kalle om det skulle smälla.
Kalle vänder sig och ber dom lugna sig.
-Det är lugnt grabbar, stilla er.
Han höjer händerna i luften och går sakta mot vakterna, vänder sig om och sätter händerna på ryggen.
-Ni kan boja om ni vill, om det finns något därinne är det fan inte mitt.
Ett par kalla handbojor skär in i handlederna och dom ber honom sätta sig på en stol i cellen.
-Kalle, vad är det här? Det är ju inte din stil att fixa med sånt här skit.
Vakten höll upp två små påsar med brunt pulver.
-Det är ju inte mitt säger jag, har aldrig sett dom där förut.
-Du får hänga med till sjukan så vi får ta urinprov på dig, reglementet du vet, sen får vi se vad chefen säger, kan nog räkna med isolering ett par dar.
-Men herregud, det är ju inte mina grejer, nån har ju planterat det hos mig.
-Ta det med chefen imorgon. Ta med honom till sjukan ni två så fortsätter vi med dom andra cellerna.

Kalle kisade mot solen, drog ner solglasögonen och började sakta gå Hospitalgatan upp mot stan, han betraktade dom gula murarna på Saltvik som fängelset hette och tänkte att till Härnösand vill jag nog aldrig mer.

Han gick cykelbanan efter Nattviken och kollade in båtarna som låg förtöjda på andra sidan.
-Hm, tja om jag skulle ta och köpa en sån där sen, Kalle Gustavsson, båtägare.
Han skrattade till högt för sig själv och gick sakta vidare.
Bussen skulle gå 1105 från centralen sen var det byte i Sundsvall till tåg, vidare mot Stockholm och runt halvniotiden skulle han sätta foten på perrongen i Nybro.

Jens ja, 6 månaders påbackning och indragna permissioner,
Han hade haft tur som fick stanna kvar överhuvudtaget på Saltvik.
Kalle blickade mot himlen och tackade sin lyckliga stjärna för Jonny, vakten som gått där i 15 år.
Han hade tagit Kalle under sina vingar från första stund egentligen .

När chefen hade förhört Kalle efter ett dygn i isoleringen om heroinet dom hittade hade Jonny lagt sig i och pantsatt sin heder och svärt på alla sina tjänsteår att det inte kunde vara Kalles grejer.

-Men lyssna på mig en stund Chefen.
-Kalle har skött sig exemplariskt under den tid han varit här, inga droger, studerat upp gymnasiet,
aldrig något tjafs med dom andra killarna härinne, dessutom är ju Kalle den som kommit längst med Minnesotamodellen vi kör här. Det var ju din ide att ta in den och du om någon borde ju veta vad den handlar om, eller hur.
-Nja... Vi måste kolla upp dina uppgifter Jonny, kanske kan ordna så Kalle blir kvar här men eftersom det hittades i din cell Kalle måste vi vidta åtgärder.
-Vi avvaktar polisutredningen tillsvidare.

Kalles visste inte vad Jonny sagt till chefen efter han gått men att killen hade en viss inverkan tvivlade han inte på.
Han hade fått det inbakat i sitt tidigare straff så sammanlagt blev det 5 år och 2 månader.
Med gott uppförande och god vilja till återanpassning som det så fint heter hade han avtjänat två tredjedelar av sitt straff och har bara sin skyddstillsyn i ca 2 år till.
-1185 dagar tänkte han.
Han hade stannat till, satt sig på en bänk intill vattnet och bara andades tungt,
Ångesten landade som en bomb i hans inre, Amanda och Ellinor , Sofies lillasyster Ellinor,
Sofie hans stora kärlek, som han så brutalt krossade livet för en kväll för längesen.
-Vafan är mina dagar mot hennes lidande, ett helt liv.
Alla människor han förstört livet för i det ögonblicket dök upp för hans inre.
Sofie, hennes familj som inte var hel längre, Amandas familj, som inte var hel längre, hur dom tittat på honom på rättegången med rödgråtna ögon, sin familj, hans pappa var tvungen att flytta för skammens skull, sin lillebror Jonas, som drog till England dagarna efter rättegången.

Sen kom bilden av hans mamma och han såg allt så klart.

Hans 10-års kalas, hon var vacker, luktade nybakade bullar, det långa mörka håret, dom blixtrande glittrande ögonen, hennes underbara leende och mjuka händer som smekte hans kind och hennes favoritklänning, den blå med små små gulvita prästkragar på i ett fantastiskt mönster.
Hon satt ner på huk, tittade Kalle djupt i ögonen och sa.
-Det kommer bli något stort av dig min lilla Karl, det är jag alldeles säker på, kom ihåg det.
Sen tog hon fram ett litet paket, han mindes till och med hur pappret såg ut.
En blå fin, nästan lite skimrande färg och ett rött snöre i dubbla rader.
-Grattis min stora pojke, hoppas du blir glad, nu måste jag åka till affären igen innan alla kusiner kommer, snart hemma igen.
Med dom orden, en doft av alkohol och en puss på kinden lämnade hon rummet.

Det var det sista han sett av henne innan rättegångens sista dag
Nu stod hon där igen, på vingliga ben, håret i en klumpigt gjord tofs, inga ögon som glittrade,
en lite för liten jacka, och en sliten svart kjol.
En doft av billig parfym och gårdagens fylla slog emot Kalle när hon kom fram till honom,
-Mamma?? men... mamma... alltså... vad...?
- Kalle, fyfan för dig, vad har du gjort?
-Mamma... men... hallå mamma...
Ett kort stilla ögonblick, total tystnad, en lång harkling och en stor kladdig spottloska landade i Kalles ansikte.
Det var det sista han såg av sin mamma.
//
To be continued