Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag dör utan ditt liv

Och när vi blir lämnade ensamma kvar förstår vi ingenting
vi ställer frågan om och om igen
hur kunde detta hända? varför hände det?
kommer allt bli bra igen?

när vi blir lämnade ensamma kvar
verkar stjärnorna så långt borta
lyckan verkar instängd och tårarna släpps ut
allt det vackra som var i dig sprids ut över världen
men jag inser inte
jag kan inte förstå

och nu när du är borta verkar hela dagen så mörk och tråkig
finner ingen mening i att vakna upp på morgonen och springa till bussen
dina skratt, dina händer, dina ögon, dina ord
allt är borta och vad har jag att leva för om inte du är här?

jag längtar till den morgon då jag inte vaknar upp gråtande och famlar efter dina varma kramar som jag aldrig mer kommer få
jag längtar till den dag då jag inte sitter ihopkrupen på toaletten och ber till Gud att ge dig tillbaka till mig
jag längtar till den natt då jag kan sova till morgonen utan att du förstör mina drömmar och får min saknad av dig att väcka mig

jag kommer sakna dig i hela mitt liv
men jag hoppas du förstår
jag längtar till den dag då jag kan gå vidare och leva utan dig
kanske blir världen lite ljusare då

min älskade
jag kommer aldrig glömma dig




Fri vers av anapanda
Läst 304 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2009-11-12 13:21



Bookmark and Share


  Gunnar Hilén VIP
Håller inte alls med om att människan är bra på att helas igen...det är för mig närmast en bön...ett mantra man ska rabbla. Människan går sönder mer och mer för varje gång dörren stängs. Vi dör som ett sönderplockat och bränt pussel.

Det är utanpåverket som kan lappas ihop med mera läppstift och nytt hus och sprit men inuti pågår sönderfallet för fullt...det t o m accelererar för varje avsked.

Det är inte bra att försköna. Man bara lurar sig och tänker att jag kan hålla på och byta kärlek hur som helst...jag kommer alltid över den föregående. Det är inte så. Tyvärr.
2009-11-12
  > Nästa text
< Föregående

anapanda
anapanda