i ett hus på parkgatan 3
finns det en liten pojke med blåmärken och sår
som har en mor som inte förstår vad det är att älska en son
en son som älskar henne mer än allt annat på hela jorden
dag efter dag passerar och fler sår han samlar på sin kropp
och hans syster vet ingenting om
att hennes mor honom slår

dottern i samma hus
går omkring med ständig oro över hennes far
han luktar sprit varje dag och hon håller sig kvar i skolan
på grund av skräcken för att komma hem
och möta ännu en knytnäve mot käften
varje dag är fylld av ångest och panik
när hon än en gång flyr skrikande
från hennes fars hårda tag om henne
och hon flyr undan de minnen
som tar henne tillbaka till sängen
och hennes far
som oförsiktigt tar hennes barndom ifrån henne
men hon kan aldrig komma undan
den sorg som slagit rot i henne

mor i huset inte bryr sig om vad som händer
hon kanske inte ens vet
hon lägger sig vid teven och orkar inte mer
när hon blir uttråkad ropar hon på Pojken
och roar sig en liten stund
slagen hon älskar att ge
skapar blodiga fläckar på den fina mattan

far har många nära vänner sedan barndomen
och ingen är det som vet
att han varje dag gör illa sin dotter
det är deras egna hemlighet
det är ingen som ser igenom denna perfekta fasad
han har toppjobb, en fru och två barn
det är ingen som ifrågasätter att han är den perfekta fadern
ingen tror att han är en barbar

livet på Parkgatan 3 forsätter i sakta mak
år efter år passerar
barnen blir misshandlade dag efter dag
utan att någon protesterar

nu femton år senare vi ska se hur det är
var barnen har tagit vägen
dottern jobbar som konstnär
och sonen är död sedan länge

mor och far inte blivit dömda för brott
och inte har dom fått något straff
för det fanns ju ingen som fick se
vad som hände på Parkgatan 3