Man plockar upp ett minne och speglar sig i det. Försöker minnas – men det är en oklar spegel, som en vattenyta alltför nedsmutsad av de gångna åren. Man anstränger sig ännu mer, lutar sig över den, kisar med båda ögonen – då plötsligt ser man något. Men det är som en clownbild, en förvrängd bild av ens jag. Inte det man ville se, inte alls så man tänkte sig vara. Och man protesterar, blir arg och går därifrån men bilden finns kvar. Som en kiselsten som grävt sig in under nageln fortsätter den att störa ens självbild och lämnar dig aldrig.