Glas faller, rinner som droppar nerför min bara hud.
Lämnar blödande sår och river i min själ.
Och allt som en gång var helt, och ljust, och vackert,
Slits i bitar när spillrorna av mitt liv faller, faller, faller.
Och allt som en gång var stabilt, starkt, och säkert,
slits i bitar när spillrorna av mitt liv faller, faller, faller.

Samlas som splittrat glas under mina bara fötter.

Och inom mig skriker jag,
och inom mig är kaos den enda faktorn.

Och små fragment av min forna helhet, min själ,
släpar mig långsamt mot den svarta avgrunden.
Och små fragment av min forna helhet, min själ,
dunkar mot mina tinningar, driver mig mot vansinne

slår, sparkar, skriker efter uppmärksamhet.

Och allt som rusar omkring där inne,
I ett enda stort virrvarr av otänkta tankar och okända känslor.
Och allt som rusar omkring där inne,
I ett enda stort kaos av ja och nej och kanske
och sorg och smärta och glädje och hysteri

För varje sekund blir det svårare att andas,
för varje sekund blir det svårare att skratta
för varje sekund... blir det svårare att leva.

Men allt som skriker åt mig att gömma mig,
att sjunka ner i ett gränsland som lämnar mig tom,
och slår bort de irrande fragmenten av min trasiga själ..

Men allt existerar inom mig,
och allt existerar utom mig,
och slår och sparkar och skriker.

Och paniken som kramar hårt om mina inälvor,
ångesten som klamrar sig fast vid mitt hjärta,
skräcken som förblindar mina ögon och paralyserar mina sinnen,
skriker: vad gör jag nu? Vad gör jag nu?

Världen flimrar förbi utanför mitt kaos,
driver det kalla vansinnet i mitt sinne framåt,
driver illamåendet från min mage uppför min strupe,
och världen flimrar förbi utanför mitt kaos,
medan jag rivs och slits i små, små bitar
och splittrat glas rinner som droppar nerför min bara hud
med blod och tårar som följer dess väg och samlas under mina bara fotsulor,
och nu finns det väl inte mer som kan falla?
Nu finns det väl inte mer att förlora?
Men splittrat glas rinner som droppar nerför min bara hud.
River, och rispar min själ.