Jag ser endast konturer, flimrande skuggor. Allt som en gång varit skarpt och färgglatt blev plötsligt suddigt. Och tiden gjorde det värre. Det flimrade framför ögonen på mig. Människor var skuggor, Jag kunde urskilja formen av kroppar. Tätt, tätt tillsammans. Inträngd i ett hörn. Svettigt, ni pressar från alla håll. Mörka, varma konturer i nyanser av grått opch svart. Pressar mig inåt. Jag vill försvinna, eller sträcka på mig och skrika, men kraften är slut. Kraften inom mig har långsamt bleknat, tryckts ihop. Mindre, mindre, mindre... Panik, Jag svettas. Vill ut men det finns ingen väg, Bara en flimrande vägg av gråa nyanser. Era skratt slår mot mina trumhinnor, ekar i mitt huvud. Hjärtat slår hårt, hårt. dess kraft är starkare än min. Det vill ut, vill inte längre vara fast i min inträngda kropp. Men huden av marmor håller det fast. Mörkret börjar sluta sig. Det sista ljuset, rakt ovan mig. Det blir mindre, svagare. Era skratt blir högre, gällare. Som metall. Metall som slår mot mina trumhinnor, skramlar runt i mitt ömma huvud. Får jag inte försvinna? Jag vill försvinna, eller? Ljuset ovan mig krymper, blir mindre. Den flimrande gråa väggen sluter sig närmare. Panik. Ljuset försvinner.


Mörker, endast mörker. Svart. Ingen skillnad på öppna och slutna ögonlock. Är jag död? Jag vet inte. Finns jag? Jag bryr mig inte. Paniken släpper, långsamt. Kvar finns bara mörker. Plötsligt flimrar det till. Inte av ljus, av mörker. En om möjligt mörkade nyans av det svarta rör sig där framme, konstigt. Impuls. Sträcker ut handen för att röra vid det mörkare svarta. Går det? Vet inte. Fingret nuddar något. En substans. Inte hård, Inte mjuk. Bara mörker. när fingret snuddar vid mörkret löser cirklar av ljus upp. Inte ljus egentligen, bara skinande grått. Cirklar av skinande grått rör sig bort från mittpunkten. Blir större, som vid vatten. Vad är vatten? Vet inte. Bryr mig inte. Det gråa fortsätter röra sig utåt. Jag tar bort fingret från mörkret, cirklarna löses upp. Konstigt...