Hanssons café ligger på storgatan i Stockholm. Den tvåfilade gatan utanför den lilla glasdörren är flockad av luftförtärande bilar och ostadiga damcyklar som susar mellan den stressade arbetsklassens individer. Kostymer och plyshkjolar, dammiga herrskor och klickande klackar, överkammade flintar och buskiga fejk-blonda page frisyrer. Människa efter människa skyndar förbi det bakvända, kursiva: Hanssons café. Skyndande från krävande släktingar och tjatande barn. Kanske till ett långtråkigt kontorsjobb med fientliga kollegor och en skrikglad chef. Som ger dig helvete för de sekunderna du kommer försent pågrund av den förtärande trafiken som tvingat dig att lämna bilen olagligt parkerad och trycka dig fram mellan människorna som täcker trottoaren. För att hinna fram till den där minimilönen som precis betalar den där lasagnen ungarna klagat om att få till middag hela helgen. Och som du helst av allt skulle vilja kasta på dem, skrikande att de kan väl tjäna ihop sina egna jävla pengar för att ha råd till middag varje kväll. Men som du lagar och serverar med ett ljuvt leende för trots det svidande hatet älskar du dina små avkommor för det är din plikt och din skyldighet att älska dem villkorslöst.
Eller så skyndar du helt enkelt för att komma i tid för det där intressanta journalistjobbet som du alltid velat ha. Och för att fortsätta på den där sensationella nyhetsartikeln som kommer att ge dig ett gigantikt startskott på en lovande karriär inom TV. Och varje kväll kommer du hem till en trevlig livspartner som du älskar och barn som kastar sig i din famn och ber om middag. Vilken du ger med ett nöjt leende och en varm känsla i brösttrakten.
Eller kanske inte, vad vet jag. Vad vet jag om människors förflutna och framtid? Om deras hopp och drömmar och vad de tänker på när de ligger vakna i sin säng om nätterna. Eller om de ens gör det? Kanske somnar dessa människor gott och bekvämt om nätterna, utan att vela mellan tankar och tvekan som de velar mellan människorna som möter dem på trottoaren de skyndar över med sina kostymer och plyshkjolar, herrskor och klackar, flintar och page frisyrer. Ja, vad vet jag?
Mer än att jag själv har suttit i ett hårt, kallt, plastsäte vid ett rispigt träbord täckt av kärleksförklaringar och ’”bästa vänner för alltid”-löften karvat med spets och kniv varje dag i tre år. Jag har suttit och betraktat den stressfyllda gatan utanför, druckit av mitt kaffe, och väntat, och lyssnat. Aldrig har jag skyndat mellan avgaser och trötta fötter för att hinna till eller från något av livets alla bekymmer och skådespel. Alltid har jag suttit här: och det är allt jag är bra på, allt jag har. Jag är inte en av Ödets händer, jag styr inte livets oändliga spel, spelet som är omöjligt att fuska i. Jag är inte heller en spelare, som med vitt uppspärrade ögon letar som en förskrämd vessla efter närmsta möjliga flyktväg, eller en spelare som kurar ihop sig i en liten boll och trycker ihop ögonlocken medan jag hoppas av all min kraft att jag kunde öppna dem och vara någon helt annanstans än fast i det eviga strategispelet som kallas Livet. Och jag är verkligen inte en spelare som med ett självbelåtet leende navigerar mig själv längs spelets allra farligaste kvarter, fullständigt säker på att jag ska komma ut ur helvetet som den stora vinnaren. Jag är betraktaren. Jag sitter i mitten av den stressiga spelplanen och dricker mitt kaffe, och väntar, och lyssnar.
Betraktar med trötta ögon den eviga spelplanen.
För vad är människan om inte simpla pjäser i Gudarnas ultimata tidsfördriv. De ser ner på oss små myror i den stora världen, skrattar och skakar på sina tunga huvuden åt vår patetiska kamp för att klara oss över spelplanen, där varje steg blir tyngre, varje andetag tjockare och varje halvhjärtat försök svagare. Och sen petar de uppfodrande på sina små spelpjäser, ger dem en liten framgång, något litet ljus, och ny kraft att fortsätta spela. För hur kul hade det varit om alla små roande myror slutande försöka?
Är det inte helt underbar ironi när dessa patetiska små myror frivilligt lägger hela sitt liv i de misantropiska Gudarnas händer? Och Gudarna skrattar, och har hysteriskt roligt med att sätta denna lilla myra genom varenda litet helvete de kan komma på, och skaka roat på sina tunga huvuden när den envisa lilla spelpjäsen fortsätter kämpa i Guds namn. Aldrig har en tro varit mer missbelagd.
Och sen finns de ju de där enstaka kaxiga myrorna som själva skrattar åt livet och vad de förväntas göra med sin tid. Dessa kryp uppskattar de stora Gudarna säkert, omväxling gör tidsfördrivet tänkvärt. Dessa ger Gudarna gärna en liten knuff i uppmuntran. Som belöning för sin intresseväckande del i Spelet får de klara sig lätt. Dessa myror får glida genom livet, med allt de vill ha kastat på dem, och de fångar det. Men i längden tröttnar Spelets mästare på de självgoda, och låter dem dö tidigt, eller smärtsamt. Cancer, tuberkulos, mord.
Krypen som däremot lidit hela sitt korta liv får ett barmhärtigt slut, för Gudarna kan visa godhet. Om de har lust. Eller om Spelet behöver omväxling.
Betraktaren är av inget intresse för dem, så jag får vara ifred, hitintills i alla fall. För vem vet när Gudarna får syn på mig, och flinar ondskefullt när de planerar vilket lidande de kan placera i min väg? Extra mycket antagligen, för jag har missat så mycket redan. ”Det måste ju vara rättvist” påstår de ironiskt och skrattar så Spelet skakar och miljoner pjäser krossas i kraftvågorna. ”ojdå!”. Mer skratt, sprickor i spelplanen. En olycka kommer sällan ensam.
Ja, vad skulle de göra med mig? Betraktaren som fruktar varken döden eller lidandet. Som inte räds Gudarnas ödesfingrar, varken lycka eller sorg rör mig där jag existerar vid mattbelagt golv och halvhjärtat dekorerade kakelväggar. Leenden och tårar berör mig inte, inte heller bitterhet och ensamhet. Jag är Betraktaren, och jag sitter i en hård, kall plaststol, vid ett ristat träbord täckt av kärleksförklaringar och ”bästa vänner för alltid”-löften karvat med spets och kniv. Och jag är i mitten av Spelplanen, men jag deltar inte, jag styr inte, Jag förnekar inte. Men jag betraktar, och jag dricker ur mitt kaffe, reser mig och går ut ur Hanssons café. Jag befinner mig mitt i spelet, mitt bland kostymer och plyshkjolar, herrskor och klackar, flintar och page frisyrer, men Betraktaren deltar inte. Och inget berör Betraktaren.