Tårarna faller. Det finns inget som kan hindra dem, ingen som är där för att torka bort dem från hennes kinder. För flickan vid fönstret, i tegelhuset i den lilla byn där alla känner alla men ingen känner någon, drar inte till sig någon uppmärksamhet. Hulkande, snyftande, kvidande gråt driver sin väg ur hennes sinne och hennes kropp. Men ingen ger någon notis om flickan vid fönstret i månskenet.
Dagen är borta, ersatt av natt och stillhet och lugn runt tegelhuset i byn där alla känner alla men ingen känner någon. Även i huset som flickan och fönstret tillhör är dagen borta. Men i det huset, vibrerar fortfarande känslor och spänning som inte hör hemma där familjen av perfektion sägs leva. Flickan vid fönstret gömmer sig bakom den långa man av hår som i vågor faller över hennes skakande axlar. Och trots den stängda dörren och den påträngande tystheten är hon medveten om allt. Om alla.
Flickan som sitter där vid fönstret i huset i byn kan känna vågor av obehag, skuld och rädsla från sina syskons stängda dörrar. Hon kan höra irritationen, underkastelsen och fruktan som vibrerar genom luften från hennes mor demonstrativa motvilja. Men mest av allt genomsyras luften av känslorna mannen som ska vara hennes far förmedlar. Flickan kryper ihop från det hat, den ilska, den aggression som pulserar över hennes hud, som dunkar mot hennes trumhinnor, som kryper sig in förbi hennes hud och kramar om hennes hjärta från mannen som i hennes ögon inte förtjänar eller har rätt till titlarna som borde yttras med kärlek och inte sarkasm och illvilja. Far… pappa… älskade lilla pappa. Inte konung, inte alfahanne, inte Gud. Bara älskade lilla pappa som kramar och pussar och viskar: ”älskade lilla tös, älskade, älskade lilla tös”
Var är vänliga ord? Var är små leenden under halvhjärtat kivande? Var är mjuka blickar? Var är tålmodigt förklarande efter invecklade frågor? Var är pappa? Var är älskade lilla pappa?
Och med trycket som bildas i flickans strupe och den brinnande vilja som färgas röd framför hennes ögon, vill den lilla, gråtande flickan skrika av all sin kraft: ”Vad vill du mig?”. Med adrenalinet och fruktan och allt det uppbyggda hatet vill flickan stampa och slå och sparka: ”Vad fan vill du mig?”. Och med den tunga sorg och förtvivlan vill hon be, vill hon kvida och vill hon böna: ”Varför älskar du inte mig? Vad har jag gjort för fel?”
Så byggs tårarna om igen, så river snyftningarna genom hennes själ och så sliter frågorna i hennes trasiga hjärta. För i flickan vid fönstret i tegelhuset i byn där alla känner alla men ingen känner någon irrar frågor som vilsna, panikslagna små djur. Trycker mot tinningar och ögonlock, värker i tandkött och hjässa. Varför, varför, varför, varför, varför…
Men natten ger henne inga svar, och spänningen och obehaget i den perfekta familjens tegelhus i byn där alla tror de känner alla men ingen egentligen känner någon slutar inte slå och sparka och skrika runtomkring henne. Inte heller slutar frågorna slå och sparka och skrika från inom henne. Än river hennes själ, än sliter hennes hjärta och än sitter flickan vid fönstret i tegelhuset. I den lilla byn full av främlingar som är vänner och vänner som är främlingar. För där finns ingen älskade lilla pappa som kan torka tårarna från flickans rödgråtna kinder och ingen ger någon notis om den hulkande, kvidande, snyftande gråt som driver sin väg ur hennes sinne och hennes kropp. Så tårarna rinner, och flickan i fönstret kramar sina knän mot sin bröstkorg och kämpar för att hålla inne ljuden som utan tvekan kommer driva konungen och alfahannen och guden till hennes dörr med den fruktade rösten som kommer skrika i hennes öra och få hennes hjärta stanna och hennes ben att kvida och trycka sig mot väggen när den skakar rummet: ”Sluta för helvete gnälla!”
Flickan vågar inte sova, flickan vågar inte höras. Flickan vågar bara vänta. Flickan vågar bara hoppas.