Att springa, att springa som du aldrig sprungit förut. Att springa tills varje andetag är en ren plåga och hela din kropp vrider sig i kramp. Att tvingas stanna, att tvingas stanna och se upp på världen. Världen man ville lämna bakom sig, världen man aldrig mer ville vistas i. Att tvingas se upp på himlen som obarmhärtigt drog din blick mot sig. Att se upp på stjärnorna och veta att man aldrig mer kommer att kunna njuta av deras vackra strålglans. Sen kommer livet ifatt dig. Plötsligt är det där och fyller hela ditt väsen. Hur hjärtat drar ihop sig innanför det pansar du med tiden byggt runt det, Och sedan svullnar upp i ett gigantiskt slag som får ditt blod att spränga fram genom dina ådror. Och ditt pansar spricker, släpper ut all den smärta, kärlek, sviken lycka, isande hat för livets alla orättvisor och den brinnande önskan du bär inom dig. Den stora låga som utan pansarets skyddande skal fyller varje kvadratcentimeter av din kropp och själ. En önskan att bli älskad…

Gråt, Gråt som aldrig tar slut. En gråt som långsamt övergår från smärtsamt hulkande till det kalla lugna gråt som på så många sett är så mycket värre. På ett sätt är du lättad över att äntligen få släppa. Att äntligen få slägga taget om alla sorger och allt vemod. Men långt in i din själ är du besviken på dig själv. Besviken för att du inte klarade det. Du kunde inte rida ut stormen, Du klarade inte det prov som låg framöver. Provet som skulle ha kunnat förstöra resten av din korta livstid. Du gav tillslut upp och lät dig släpas med av stormens obarmhärtiga kastvindar. Du rycktes med livets storm som hela tiden haft en hållhake på dig. En plan som tillslut skulle fungera. Och föra dig framåt…

Att tänka, att steg för steg gå igenom en livstid som inför stundens ögon varit fylld men lidande. Att se allting en gång till och kunna söka igenom minnenas alla synpunkter. Att upptäcka, Upptäcka att alla dina minnen inte är genomsura av svarta känslor. Att gräva djupt in i minsta vrå och finna vad man sökt efter. Små kulor av ljus, Små flytande kulor gjorda av de få men dyrbara lyckliga minnen du upplevt. Små kulor som speglar mycket av livets vackra. Det vackra och fulländade du känt närvaron av under de korta stunder av lycka som bildat flytande klot av ljus långt inom dig…

Att resa dig upp igen. Resa dig upp från den hårda mark du allt för länge varit fast på. Att kunna resa sig upp och se på din omgivning med nya ögon. Ögon som registrerar allt. Inte bara det sorgliga och oförglömliga utan även de som får världen att se vacker ut. Som åretfödandet av en blomma efter vinterns hårda dagar. Som solen och månens kamp om himlens härravälde. Att kunna resa dig upp igen, full till brädden av en känsla. En känsla svår att registrera. En känsla av beslutsamhet. Att nu veta, att du kommer att kunna gå vidare. Att nu veta, att makten över dina vägval i livet bara är din egen. Att tillslut veta, att man utan smärta kan komma ihåg sina misstag. Komma ihåg, och gå vidare. Att äntligen veta, Att du en dag kommer att kunna se upp på stjärnorna igen. Se upp på dem och njuta av den strålglans du en dag kommer att dela med dem…