Som ett jihuu flög mina kläder ut på soffan igår kväll. Jag insåg snart att jag startat i den garderob där mina färskaste inköp hängde, så det blev inte mycket avlägsnat där inte. Men imorse gick det bättre, låda för låda i en annan garderob, gicks igenom och snart var en kasse fylld.
Vidare in i klädkammaren och det flöt på så bra. Efter fyra kassar kläder och en halv med skor, öppnade jag min garderob med finkläder. Glad i hågen lyfte jag ut det mesta på sängen. Några gamla kavajer fick ingen nåd i min rensningsiver, men sen...där hängde den kvar, den där ljusgula klänningen med kavaj som jag var så fin i (för ett antal år och kilon sen). Det var inte glädje längre jag kände. Nä, det var sorg. Måste jag lämna bort den här fina ensemblen som var ett ljuvt minne från mina glansdagar? Tårarna börjde trilla, jag kände sorg i hjärtat och blev både ledsen, men även fundersam. Varför denna reaktion? Har jag svårt att släppa det som var, eller var det något annat?
Jag lät gråten komma ut tills den var klar, mer tankfull än rensninsyster, hängde jag tillbaka min gula stass. Den får hänga till sig ett tag till, det gör ingen skada.
Fortfarande ligger lite tankfullhet kvar, men trots det är jag nöjd med mitt krafttag idag. Jag bereder ju plats för en kär vän.