Kom du ihåg när vi låg med varandra? Ditt linne du hade på dej var slitet solblekt. Hur jag kom in i dej oerhört långsamt som då träden viskar hur vinden är. Du nynnade på ”Cure for Pain”, dina läppar var röda, som tropiska bär. Vi var täta med våta tungor och gungande höfter. Fukten var som "Down in Missisippi och en bluesens blöta saxofon som fuktade varma stenar. “Where is the cave where the wise woman went, where is the sacrifice?"

Vi dansade efteråt och tungkysstes. Du tänkte på Keith Richards i den dämpade belysningen. På samma plats i varandra i takt med musiken. Mark Sandman sjöng: ”Where is the ritual?” Jag ville röra mej som saxofonisten i sitt solo, osminkat och naket i sensuella glidningar.

Vi hade all uppmärksamhet, världen var min kropp och musiken gjorde oss smärtsamt nakna. ”- Universum var erotiken och allt var jag”, mumlade du i mitt öra. Jag glömde nästan att jag dansade. Glömde ljuset, ditt hår mot mina läppar, i min näsa och att det antagligen fanns andra människor i rummet som dansade de också. Basen och saxofonens saktmod. Marks mörka röst som en sträv karamell för örat för att jag liknar honom, hans rumstempererade hetta. Jag tänkte tyst fast du inte hörde det, men inte för högt då hade du hört ängeln i mej. Jag tänkte inte på att jag nyss älskat med dej. Att min lem var jordens medelpunkt just då men nu var musiken i mej alltings själ. Rummets gränser utan väggar var Morphine, smekningarna mot trummorna. Så dog orden ut och musiken var slut.

Vi stod där mitt på golvet och höll om varandra, Rummet hade blivit mindre eller kanske var vi bara ensamma. Jag tänkte att låten vi just dansat till var väldigt sorglig:

”Someday there'll be a cure for pain/That's the day I throw my drugs away”.

Jag ville gråta, men bara för en stund, så att det skulle hjälpa. Gå in i ett annat rum, dricka lite mindre…eller dricka mycket mer för att känna den egentliga sorgen. Att vara små delar av samma värme.

* = från "Cure for Pain" med Morphine.