Ut genom porten går jag och springer Chip. Jag är en av dem som lärt min lilla hund att gå utan koppel men försäkerhets skull har jag det alltid med.

Med ryggen mot sin bil står tvättstugepolisen. Hon som tidigare hatade mig och skickade ständiga klagomål till hyresvärden: 

"det har kommit till vår kännedom att tre fimpar hittades utanför ert fönster!"

"det har kommit till vår kännedom att ni inte använde er tvätttid trots att ni bokat"

"det har kommit till vår kännedom att något barn i ert hushåll spelat fotboll på gården"

"det har kommit till vår kännedom att ni inte torkat tvättmedelsluckan efter er"

Så jag köpte en julblomma för något år sedan, hängde på hennes dörr och tackade henne för att jag nu, tack vare hennes ständiga närvaro i källaren, inte längre var rädd för att gå ner i tvättstugan. Nu älskar hon mig och jag är som hennes förlorade dotter eller nåt.

Det blåser och hon står och lyfter på sina glasögon och torkar sina rinnande ögon, ler och säger:

-Ååh, hejhej Chip. Hon klappar honom medan han studsar upp och ner, sedan närmar hon sig mig.

- Du... du som har hund, vet du eller har du sett vilken hund det är som brukar kissa på mina däck?

Jag sväljer hårt, kallar till mig Chip och sätter på honom kopplet.

- Eh, nej.. det har jag inte sett. Chip står på bakbenen med siktet inställt på hennes däck. Hon står fortfarande med ryggen mot och fortsätter:

- Nej för det är så äckligt, jag har precis tvättat däcken, igen, men sen ser jag på hushörnet att även där är det väldigt nerkissat.

- Du tror att det är en hund då? Kanske det är den där uteliggaren som brukar gå förbi? svarar jag snabbt.

- Uteliggare? Här? Det har jag aldrig sett, menar du det? Hon tittar sig oroligt omkring. 

Jag blinkar hysteriskt och nickar med huvudet medan Chip gnyr och vill vidare, mot bildäcken.

- Men gud... det måste vi ju hålla koll på då, säger hon och klappar Chip.

- Ja och han är jättestor och jättesmutsig och en jätteuteliggare och han är alltid jättekissig, säger jag utan att andas. Chip rycker och drar och precis när jag ska dra honom till mig tappar jag kopplet och han springer snabbt mot hennes bil, lyfter på benet och kissar lyckligt.

Jag kastar mig i hennes famn och kramar henne hårt för att hon inte ska vända sig om. Hon tappar andan eftersom fysisk kontakt är något hon inte längre minns känslan av.

- Vi ska vara rädda om varandra, säger jag. Och vi ska skydda oss mot alla kissande uteliggare och jag ska hålla utkik så att ingen längre kissar på dina bildäck. Chip springer vidare mot gräsplätten. Jag släpper henne och går vidare med en "sköt om dig klapp" på hennes kind.

Och så vitt jag vet... står hon fortfarande, gapande med ryggen mot sin bil. Och hon är såååå, äcklad! 

Och Chip... tss, fattar inte vem som lärt honom att kissa bara på hennes bildäck?