Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar.
Idag har varit en av de värsta dagarna i hela mitt liv.
En vän till mig dog.

En god vän, som jag varit lite intresserad av dog.
I en bilolycka. Och jag hade inte pratat med han på länge.
Men han försvann, krasch och han var borta.

Jag får inte in det, det kan inte vara över så fort?
Han var ju så ung!
Man kan inte dö då, det får man ju bara inte.
...Eller?

Jag ville säga till dig, jag tycker om dig.
Men det fick jag inte.
Jag fick skratta åt dina skämt, jag fick
sitta nära dig, men jag hann aldrig säga till.

Hann aldrig berätta mina känslor som nu skriker.
Jag känner mig trasig. Jag har ett hål i mitt bröst,
ska det vara så?

Jag vill spola tillbaka tiden, ringa till dig och säga:
åk inte, jag vill prata med dig. Stanna hemma,
vi kan prata på telefon. Vi kan bara sitta och prata, i timmar.
Jag kan komma till dig, men åk inte hemifrån. Stanna hemma och
dö inte. Vad du än gör, för jag har så mycket att säga.

Sen skulle jag åka hem till dig, hem till dig där du satt levande och
väntade på mig. Jag skulle prata med dig i timmar, om precis ingenting.
Bara för att få höra din röst, jag skulle krama dig och säga att jag var
kelsjuk. Bara för att få känna din värme. Jag skulle lyssna till din andning
för att veta säkert att du var levande. Jag vill att du ska leva.

Så varför lever du inte?