Jag var nog mer trasig än vad jag trodde ändå,
jag som hade blivit så stark, så duktig.
Jag som äntligen klarade allting själv.

Men tydligen så var det ju inte så. Tydligen så går det ju inte.
Jag klarar inte av det här och tyngden på mina axlar växer.
Snart kommer jag inte kunna gå ut för alla kommer se den.

Dom kommer viska om det. Dom stora högarna på mina axlar.
Det kommer synas och jag kommer inte vilja vara där. Här. Någonstans.