utlämnad åt mina tankar
ligger jag knäböjd
över den vita stolen
av porslin

stoppar fingrarna i halsen

försöker spy upp
klumpen i magen

en aggressiv symbios
mellan dom hyperventilerande
andetagen

och ett halvstumt
kvävt skrik

som när gnistan slocknar
i ögat på ett lik

sänder telepatiska
frågor till henne

'vad gjorde jag för fel?
jag menar, MELLAN
alla misstag och tabbar...'

ber snyftande om en chans till
'det skulle bli så underbart'
jag ältar just den meningen
'det skulle kunna bli så fucking jävla underbart'

jag insåg aldrig vad jag hade

jag inser nu
men jag inser
att jag inser för sent

river sönder foton
föreställande mig

och vrålar

'VARFÖR I HELVETE
TOG DU INTE DIN CHANS???
DU HADE ALLT

JÄVLA IDIOT

FÖRSUMMADE ALLT!!!'

försöker fokusera på nåt konkret
avvärja tankarnas intensitet
undrar om det finns flest tårmolekyler
eller salivatomer
där i det slemmiga vattnet
i stolen
med en grådaskig massa
snorpapper

ilskan växlar brutalt
mellan barndomen och henne
mellan SL, snutar, mobbare och chefer
alla får sin rättmätiga käftsmäll

frustrationen bubblar
gnager
sin väg ut
ur min ärrade hud

bitter kritik mot mitt alterego

det var han!

han har alltid varit
den riktiga syndabocken
den verkliga

vårt
svarta får

och vad han ställer till med
får jag äta upp
så har det alltid varit
och så kommer det nog att förbli

så du förstår

det är inte JAG som begår
alla dom där felen

det är inte JAG

men det är alltid jag
som får
städa upp
skiten

och det är jag förbannat
trött på

han ska aldrig nånsin få

bestämma
över mig
igen...

jag spyr upp honom

*HULK*

smäller igen toalocket
och spolar

viskande
'åt helvete
med dig'

DET
borde jag ha gjort

för

länge

sen...