Under ett av mina försök att samla material åkte jag till en studio och intervjuade en musikant inför ett skivsläpp senare i sommar. Jag hade tänkt inleda artikeln med att han var lastgammal, albino, bosatt i Berlin och för länge sedan ute ur svängen. Men kvällen flöt på bättre än förväntat och vi pratade om några gemensamma bekanta vi hade och med ett slött rakblad skapade jag en pottfrisyr när vi var fulla tillsammans. Milnes sagor lästes högt och kondoleanser skrevs i Gigers böcker.

Vi gick långsamt och rökte i det lilla rummet. Folk låg fortfarande och reparerades. Han berättade att han drogs med något han kallade en irrlära. Han berättade att det verkade så lovande. Alla namn som flöt förbi, alla herrkläder som var sydda just för honom på det perfekta bröllopsfotot. Han berättade om sin vänskap med slavar av mode och hur de gick ut och köpte farinsockret flytande på gatan och försvann med en suck.

När klockan blev ett och jag hade ställt nästan alla mina frågor såg jag hur han tog sig om hjärtat och somnade in. Jag blev orolig och skakade om honom och pratade på ett tjurigt och lillgammalt vis. Mycket riktigt öppnade han ögonen och när han hånade min rädsla skrattade han åt mig som om jag vore en obildad prinsessa.

Plötsligt på en bild målad i äggtempera på köksväggen måttade han en karatespark mot sina självgående pianon efter att ha varit inlåst med dem i sisådär en vecka. Jag bevakade hur döda ögon stirrade från honom och han tog sig om hjärtat igen och segnade ner och bad mig att gå hem. Jag skyndade mig att plocka upp remsorna och filmerna och tejperna från golvet och skickade dem till min chefredaktör. Vid det här laget var jag inte orolig utan bara generad.

När det var ljust nattetid och jag kom tillbaka till det allt mer långa och smala pensionatet med min story pysslade vi med samma sak men i olika rum. Vi kollade på eurovisionen. Vi hade gått fram och tillbaka och nu förlorade vi förståndet för en tid framöver. Det som hände på nyheterna och som rapporterades av riktiga journalister åt sig in i oss. De sade att mannen jag just hade intervjuat var död och skändad på sin gravsten. Du tog fram samma slöa rakblad som han hade förvarat runt halsen några timmar tidigare. Jag öppnade kylskåpet som en bartender och hällde upp mer av den röda saften. Jag var stilig inombords men i spegeln härjade hemlösa ögon.

Jag såg att du blev kysst och hur du tog av dig brallorna i det höga gräset och senare berättade du att hon hade ett födelsemärke på ett intimt ställe för att hon av naturen var så stygg. Natten med Purplebutter var en av de bästa och en del fanns bevarat med musik av Heart i bakgrunden och vi kunde inte minnas staden eller tillfället när vi pratade om henne flera veckor senare och vi tittade på den filmade sekvensen om och om igen som en bra låt. Hon ville bli äldre och filma med de som var lovande och som inte redan hade brutit sina löften. Ibland hamnade man vid fel dörr och fick en sinkadus när det krävdes hiss för att se den populäre prästsonen och mobbaren som hade eget bord.

Din eka gled egentligen sorgsen och trumpen genom bröllopsnatten och det fanns mycket ved att lägga i begäret som brann som en elektrisk stol. Efter seansen sörjde och grät olika fruar och jag undrade om de var riktigt kloka. Under helgens sextio timmar söktes den rätta i de anklagade båsen medan de rökte tre paket var. Du tillgodosåg dem med äkta vara och visade pondus som en gummiboss och ur det djupa vattnet steg ris som blommor av pasta och saffran. Vi hörde det första regnet smattra mot den rena hyn, samtalsämnet i det möte ljusskygga musiker har med varandra. Genom musikantens bortgång, ateistens drömmar om ett sammanhang och korkade familjemedlemmar som alla fanns i havet dök vi till dagen då jag inget mindes. Den kom närmare och närmare.