Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Epifani.

 


När Swirek kom till lägenheten var han kall, frös. Vi hade tänt fyra adventsljus på en stake. Vädret var svart där ute, och vårt barn såg till att äventyra det med sitt goda humör.


Mannen som kom på besök gav oss lakan. Han åt sig mätt innan på ett café. Vit närvaro i lägenheten nu upplyst av stearinljus och kronor. Och önskade oss en riktigt god jul. Fast det kändes orimligt, omåttligt. Och sedan körde han iväg över bron. Och vi öppnade hans klappar. Och en äldre man satt tyst vid spegeln en minut.


Sundet visade sken från gatlyktor i sitt svarta vatten. Så gick vi med hopp om det som skulle komma. För jag mindes vad hon hade sagt, skulle kunna skriva ner detta botgörande samtal. Hon fyllde sig med det positiva, och vågade säga det.


Inrepeterade ord, en tanke bakom. Nästa morgon reste vi, vi hade så svårt att glömma händelserna, och hennes ansikte i uppträdandet på televisionen.


Det var en kort tid efter som hon verkligen sjöng om när lägenheten var ödsligare. Personerna hade varit här. Men nu var lägenheten tom på folk. Det är redan dags att lägga sig, tror jag.


Vaknar på natten när atmosfären i rummet är förändrad. Ljud hörs från taket. Hyreshusets grannar har andra gäster hos sig som vi lyssnar på. En nattetid, och tidigare en präst, barnbarn, på radion något bättre än vad vi hade hört, sjöng bättre och bättre men var trött. Hon reser. Till oss. Men är inte modern.


 




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 262 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-12-23 16:23



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Säreget. Precis som sig bör.
2017-12-23
  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström