Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Fourbi.

Nu är det höst. Har varit så länge. Kallt och snö. Gick in och var trevlig och log, och hon pratade i en telefonlur. Hade hon mod att sjunga? Det kändes inte riktigt så. Hon behöver gå in i sitt psyke på riktigt inför folk som kom och sedan gick. Men när hon gick ut svek rösten henne. Vi har varit stammis och vi har druckit ihop på en lördag. Men aldrig mer för cafeet stänger. De såg på sin dvd The Black Sabbath Story som tog slut. Möten på gatan, kassorna, och svåra leenden. Aptiten, lusten, för en vecka försvunnen.

Drömmer fortfarande på taxistationen. Det höll hon på att glömma så tafatt som hon var, och höll locktången hemma vid spegeln utan att titta, och fick subsidier. Och en efterlängtad lugn dusch. Nästa dag hetsåt hon tårtor och mjuka kakor för hon gillade inte hårda. Och läste inte ens i tidningen, världen hade blivit svår i hennes tycke. För om hon läste en tidning blev hon på dåligt humör. Sedan den gråa årstiden, den hon så ofta använde. Reklam mellan delar i filmen avbröt och var för dyr. Snart ett vidskepligt kyrkolandskap, ingen snö.

Det tog för länge att komma till mötena. Det blev en färd på tre timmar i bil där ingen frågade någonting. Ett svart rum med spetsigt tak. I vinkällaren fanns champagne. I det öppna rummet en brasa där hon lade ett papper, det hon hade skrivit ner.

Pearl berättade hur han planlöst drev förbi husen kanske för att handla i deras film. I en så stor stad som det här var. Barnafödelsen med ett piano stående i mitten av rummet. Nymåne utanför ett svart rum. En katt sitter stilla och blir blöt i ösregnet, och tidningen gammaldags. Sov här på bädden med den nye medlemmen. Som snart kunde läsa och skriva.

I chock, skriver han mer än någon kommer hinna med att läsa, i många dagar. Pearl har försökt med alla former av lyrik. I en pratstund, skänker Pearl nya ord till mig själv. Och efteråt ser han sig om.

Han tar sin peruk och ger sig av ner mot en källare och en trappuppgång, ett tomt rum, inga möbler, gula löv som singlar ner i asfalten vid fönstret, och det knotiga pekfingret är riktat mot trappan, grät var timme.

 

 

 




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 239 gånger
Publicerad 2017-09-16 14:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström