Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mitt yrväder.

 


Någon är med mig i köket, i denna dramatik, när man vaknar och det bara är vi två. Jag har mitt sällskap på morgonen, det här är alldeles efter min spelning, allt är väl, jag pratar mycket med henne. Men hon säger att det är pinsamt att prata om ishockey. För det hade vi tidigare ingen aning om.


Det var så nära oss, det som var där ute. Lamporna lyste. Hon var inte sminkad. Jag sade till henne på engelska: I love you. Hon levde tillsammans med partivännerna, och alla deras känslor. Dottern satt utanför i bilen. Och nu var vi hemma efter vår spelning. Dottern är ute och kör tidigt, otroligt nog. Vi sover. Det har bara gått tolv dagar sedan det började och nu var det redan slut och allt var för oss förbi. Jag tog fram pajen ur kylskåpet och vi som var i sällskap åt och drack kaffe vid ett bord som var vitt, utan en fläck från vårat kaffe.


Jag lättade på persiennen och såg hans bil. Och bakom den var blyga poliser som gjorde sitt jobb. Snart körde poliserna iväg och hans bil stod ännu tommare än förut. Jag återvände in i köket, och vi var klädda i svart när höstmörkret äntligen kom. Sommaren är alltid ljus, den tar alltid slut så fort. Då har man blivit några minuter äldre, äldre som i att vara gammal.


Vi gick ut en sväng och tittade in genom fönstret till hans bil, som stod parkerad här hela tiden. Vi såg nu att den var sönder. Borde bogseras bort. Ljudet av detta, det kanske hände utan anledning. Inte ostädat hos oss. Men vi bestämde oss för att sätta igång och städa mer i alla fall. Och den rara och sällsynta bilen, den skulle bara försvinna utan att vi såg det. Och sångerskan var nöjd den dag bilen var borta, att han inte längre kunde närvara. Men vi undrade var han var nu. Han bodde inte särskilt nära.


Gamla saker blandades med nya. Personerna bytte väl plats. Tidigare satt och stod de runt den svarta bilen. Och nu var de andra personer och av annat kön. Men jag flyttade från storstad till Mährens vetefält där gamla vänner vistades, och som påminde. Och vissa gånger när jag var ute träffade jag på dem.


Och satt på bänken. Jag väntade på min buss. Han hade flyttat, inte förändrats på sju år, fast brukade väga dubbelt så mycket. Och han brukade prata för sig själv om alla sorters minnen, som om hans liv var saga.


Ser honom tänka att livet är en skänk från ovan, alltså att jag kan se honom i sömnparalys. Andningen. Svårigheterna med att vakna. En snurrande leksak. Djuren, människorna, den natur som var vid ödehuset. Den kan han inte promenera i. Inte ofta. Sitter ner i bussen och stjäl sätet från den andre. Med en kvinnas hemligheter som hon inte är redo att prata om, inget av det. Minnet är då ett vägskäl.


De gamla tanterna som jag ser går in i kyrkan, ber så att det når ut genom väggarna. Det var så suspekt. Vem bad de egentligen till och vad betydde bönen? Någon som till anklagelserna är helt och hållet oskyldig kan tänka. En som alltid har rätt och någon som är utan ansikte och kropp.


När mannen sitter och väntar efter att ha varit hos de andra, då tar Siri hans hand och säger att han ska ta hand om sig själv. Och blandar kask i morgonkaffet så sött – det är den bästa och största av hennes hemligheter att hon är på löpet. Men hon har inför detta reportage blivit filmad på stört i kameran, och personerna har varit och snokat i en dagbok. Hon ville, han ville. Och allting syntes.


Men den här personen kanske ljuger. Men ingen eld. Men det går väl över i ruset får man hoppas. Och kvinnan börjar skandera med de andra unga kvinnorna i en talkör. Dum och kanske galen och ensamna på vindskontoret. Politikern Lejno var skakad och rörd av hans iskyla. Ovanligt att se honom så skärrad, från vettet.


Kvinnan hoppade upp och ner för tv-kameror. Knackade då på en dörr av våld. På väg bort från dessa främlingar. Hon sjunger, dansar. Scenbelysning i ett gathörn. Hon hade berättat. Och så där höll de på. Drar sitt blöta hår och sade att det är tråkigt att bo i en så här stor stad. Att uppträda blir en rutin. Det fanns kameror, ljus. Några som cyklade kände väl igen henne. Över pappret hennes blöta, avklippta, hårstrån. Som måste permanentas. Oktober närmade sig med stormsteg men det är ännu värme. Det är snart nyårsafton.


Hon blir vild, det är släckt, hennes hjärta. De låser in henne nu. Den granne som säger mayday, mayday. Att hon överlämnae sig där redan nu. Och det var en sydlig del av landet. Hon var förutbestämmande, hennes sångröst hödes eka från granne med ett inre väsen.




Prosa (Roman) av Mattias Holmström
Läst 291 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-10-01 14:13



Bookmark and Share


    Melona
Din berättarröst är så stadig och jag både hänger med och inte här. Men du förtrollar mig som att stå bakom halvt neddragna persienner och studera andra i smyg. Behöver nog kaffe efter det här.
2017-10-01
  > Nästa text
< Föregående

Mattias Holmström
Mattias Holmström