Ska snart åka igen. Skriver detta tre på morgonen. Bussen vibrerar. Ser henne komma, sångerskan jag inte riktigt beskrev. Och hon var ung. Dålig recension om något som inte är över än. Slut som experten beräknade till nu. Som använde sin tillfällighet. Uppe en sen septemberdag. Den sista. Eller som avbröt det humör vi var på. Det så dyra samtalet där i soffan.

Under några moln blev personerna gamla. De gömde sina blickar för stearinelden. Just när det är mörkt och två personer döljer sig i tjeckiskt kök. Jag tittar på en park. Upplyst av lamporna, trapphuset och grannen.

Mannen pratar dialekt och tankar vid en kiosk. Asiatisk mat. Bussen rev igång. Dagen en välsignelse. Någon som var en kandidat men som inte kunde rösta. Då gick han in vid stroboskopet på nattklubben. Den nattklubb som var en symbol för kallt kaos. Och den som filmen egentligen handlade om. Fast man aldrig visste vad hon ville göra härnäst.

Jag möter många. Efter cafeet. Tomt och fruset är det där. Möter vad som egentligen aldrig kan vara en som är hundra procent säker, och programmet han inte ser på har redan börjat, där han brukade vara med och där han brukade prata. Men detta är något mannen inte vill kännas vid. Och snart sjunger den pratande Siri om kärlek och mystisk nattsömn. Sömnlös under stora månen. Detta.

En stege går upp hit faktiskt, bilder av sockenrevy. Nya samtal. Ung mor. Ett nytt medborgarskap att få. De andra har fortsatt. Med någon oersättlig annan. Grannen är så ensam på frusna cafeet. Och du kommer förbi och allt detta väntade händer utanför rummet. Du vaknar och tyvärr är du tillbaka och får något att prata om.

Du håller om kudden på scenen och lakanen du fick. Vaknar nästa morgon ganska tidigt och återvänder till någon i din drömnärhet. Någon två steg från detta rum. Och det finns tomglas. Kvinnan är knäsvag. Svag för henne än. Det hörs. Det syns.