Du går i sömnen, jag ser dig på balkongen, väntar på att vinden ska väcka dig. Eller att duggregnet skall övertyga dig att komma tillbaka till den varma sängen innan den svalnar. Det måste vara havsnymferna som kallar på sin prins, för det ser ut som du ler. Ostörd av saltet som vinden för med sig från oceanen. Jag borde försöka föra dig tillbaka in i värmen i lägenheten men det är något drömmande i ditt ansiktsuttryck som hindrar mig. Av någon anledning har du på dig min morgonrock. Med alla sina färger fladdrar den i vinden och för ett kort ögonblick ser det ut som om du har vingar. Du liknar en paradisfågel som vill lyfta mot himlen. Bort från nattregnet i denna by mellan havet och skogen. Havet kallar dig igen och igen. Du kom tillbaka, stod likt en blöt hundvalp utanför min dörr en natt då hafsnymferna tröttat ut dig. Men det är där du hör hemma, jag tror du hör deras viskande i landet mellan sömn och vakenhet. Jag lämnar dig där du står i natt, jag har ju sett det så många gånger förut och jag vet att någon av oss kommer tillbaka.

Där jag ligger ensam i sängen och hör regnet inser jag hur mycket din närvaro ändrar på min. Fast ändå inte. Vi är inte längre någon fast punkt i varandras tillvaro. Våra möten är som semestrar från våra liv. Livet så som de blev utan varandra. Jag lyssnar på regnet och undrar om det är änglar som gråter över vår oförmåga att hålla våra löften. Du grät första gången jag gick. Jag grät när jag kom tillbaka. Men nu gråter vi inte längre. Jag tror vi har insett att livet inte blir mycket bättre än såhär. Och när jag närmar mig platsen där sömnen bor inser jag hur lycklig jag är. Jag slipper avundsjuka, slipper gräl, slipper tystnaden då man insett att man inte har något att säga varandra. Vi har blivit vuxna och vi har inte ens märkt det. Vi har blivit älskare utan krav på evighet. Det finns ingen plats för dig i mitt liv, ingen plats för mig i ditt liv. Havet kallar på dig såsom skogen omfamnar mig. Det ät inte som om vi inte kan leva utan varandra, det är nog bara så att man var levande på ett annats sätt när man var yngre. Förbjudna nätter som dessa påminner oss om den tiden. Men föresten, vem säger att de är förbjudna? Medan jag hör dig fortfarande sovande komma tillbaka till sängen inser jag att jag inte har saknat dig. Jag kommer inte att sakna dig när du nu försvinner heller. Jag torr vi för länge sedan insett att vi inte gör något fel längre, för vi har vuxit upp. Vi har format våra egna regler som inte passar varandra. Men under dessa nätter tänker ingen på det. Rummet håller oss inte fångna längre utan vi är fria att fatta våra egna beslut. Och ibland tycks vi båda behöva låta våra kroppar fatta besluten. I natt var en sådan natt, en bra natt, men verkligheten kallar, skog och hav behöver sina väktare, och dem är vi. Inget i världen kan ändra på det, liksom ingen kan ändra på den mänskliga synd vi begår.

Du är borta när jag vaknar. I kudden där ditt huvud legat känner man fortfarande en doft av hav. Man kan fortfarande skymta konturerna av din kropp i lakanet. Men annars är du borta, balkongdörren stängd och dina kläder är borta från golvet. Bara morgonrockens fuktighet vittnar om det som hände efter nattens händelser.
Jag är ett skogsrå, jag trivs rätt bra här ensam. Vi gråter inte längre, och jag tror jag hade fel om änglarna. Nattens regn är bara den flod som tvättar bort våra synder. För vi ockulta varelser måste få ansluta oss till mänskligheten ibland. Begå våra synder. Jag går omkring i lägenheten iklädd min morgonrock och mår bättre än någonsin. Din skönhet gör mig vacker. Jag vädrar ut doften av synd från lägenheten. Vi ses nog igen, för vem har rätt att säga att vi har fel. Vi spelar samma spel nu, vi förför varandra, sover över i varandras liv. Men mer av min havsprins än så vill jag nog inte ha. Jag vill kunna sova med stängda fönster, jag är grön och du är blå. I natten är båda dessa färger svarta. Så det blir fler nattliga möten. För den enda synden i min mytologi är att följa människor lagar, som sätter den inexistensiella kärleken över allt annat. Vi båda skådade över horisonten i natt, vi såg det ni alla inte ser, det finns mer där ute, och ibland är det enda rätta att leva livet som man själv vill. Jag andas in den sista lukten från din kropp innan jag lägger morgonrocken i tvättmaskinen, jag vill inte ha dig i mitt liv, bara i min säng ibland.