När min pappa blev gammal, ivaderades han av Alzheimer. Det var en bedrövelse, när den blommade för fullt och pappa ännu mindes att han hade glömt. Han var orolig. Rymde både härifrån, där han bodde hos oss, och senare även från Hemmet.
Men när han senare helt hade glömt att han mindes, blev livet lättare för honom.
Han överlämnade sig åt fantastiska historier, som blev en mosaik av helt osammanhängande och förvridna minnesfragment.

Ibland var det tröttsamt att lyssna - men det hände att det blev något slags fantastiskt sammanhang av allt det omöjliga och absurda.

Som när han hittade ett svart litet barn i ökensanden i Senegal! Ett nyfött barn.

"Jag lyfte upp det i mina armar. Bar det och började vandra mot norr. Det var långt att gå. Men mina fötter var stora, stegen flöt på och vi färdades över kartan. Rakt över Sahara. Ett kliv över Medelhavet. Genom Sydosteuropa och Ryssland, upp genom Sibirien, där de kalla floderna blötte mina skor."
"Så stod vi vid Beringssund. Jag kunde ana Alaska på andra sidan. Men havet var grunt och vi vadade över, barnet och jag. Ner genom Yukon Valley.
Där mötte vi mammutar. Sedan indianer och jag överlämnade det lilla svarta barnet i deras vård.
Sen fortsatte jag till Eldslandet och seglade till Antarktis. Det var jag som upptäckte detta märkliga land!"