möbeln, i mörkbetsat trä, var faktiskt ganska stor och hade en vev på ena sidan. två luckor fanns på framsidan och dom kunde man vika ut och öppna mot ett mystiskt inre, täckt av smala träribbor och en duk.

översidan hade ett högkantat lock, som man lyfte med viss möda och med synnerlig andakt. därnere, inunder, strålade hela tekniken emot dig. en sammetsklädd tallrik, en arm med flera vikleder och en vass nål i dess ända, som ett fågelnäbb av stål.

på tallriken lades en stenkakeplatta, his masters voice, med en hund lyssnande in i en tratt. man drog några varv på sidoveven, lyfte stiftarmen,
släppte en spärr och det hela började snurra. tillsist makades nål ner mot kaka.

raspiraspiraspi
och så spelades härligheten igång.

det var familjens fantastiska vevgrammofon.

och aldrig glömmer jag väl, när jag kunde avlyssna min alldeles egna skiva med jazz. en med louis armstrong.

hade man inte dragit upp verket mycket nog, sackade armstrong, och man fick ge honom ny kraft. kom igen! öka! vi vill höra din rätta ton.