Det var i adventstider. Molnen svepte tårfyllda in över de västra förorterna. Så lågt drev de in över staden att de höga skorstenarna doldes i ett grått regntungt dis. En lastbil med ärende i staden tampades med de vattenpölar som bildats. Människor skyndade under paraplyskydd för att göra kväller; middagar som väntade på att lagas; ogjorda läxor att läsa och förhöra eller för att bara ta det lugnt. En sak hade man gemensamt, man hade hängt upp adventsstjärnor och hos de flesta var ett av ljusen i adventsstaken tänt för att på detta sätt följa traditioner och få lite ljus i den grå vardagen. 

”Vem är jag att sätta mig till doms över andra? I tjugo år har jag förvisat människor till allehanda straff. Jag har försökt väga in sociala aspekter i mina försök att vara rättvis. Vart har det fört mig? Jag har blivit utsatt för hot och smädelser. Jag lever i ständig oro. Jag har byggt ett liv för att skydda mig och de mina. Jag har svikit alla mina ideal på grund av min rädsla att göra fel. Ett konstlat liv, avskiljt från människors vardag, de som jag ska ha förståelse för och vara rättvis mot, en marionett i lagtexternas osynliga trådar. Men nu får det ta mig tusan vara nog.”

Detta var vad domaren tänkte innan han öppnade fönstret och kastade ut lagboken i ren frustration.  Han knäppte igen sin dokumentväska. Dokumenten han haft i den hade gått genom dokumentförstöraren. Han tog sin tomma väska under armen, stängde lugnt dörren efter sig då han för sista gången lämnade kontoret utan att se sig om. Han var färdig med detta.

Regnet smattrade mot presenningen som täckte lastbilsflaket. Chauffören, som var sömnig efter många timmar bakom ratten, körde genom staden på väg till depån för att lasta av gods och äntligen få lite vila. Regnet stänkte upp runt däcken och bildade en kaskad av vatten runt bilen.  Han såg inte lagboken han körde över, förnam endast en svag skakning i ratten. Lagboken slets sönder av däcken. Blad revs loss och spreds över vägen, de strömmade med vattnet ner mot rännstenen, rann förbi ingången till tingshuset och ovetande om ordens vikt sögs dom ner i ett avlopp.

Djupt nere; under ytan; dit som inget mänskligt öga vill se finns opejlade djup vi vet föga om.  Där, där ljuset inte längre är pågår ett helt annat liv. Ett liv utan lagtexter; där andra sinnen är livsavgörande. Morrhår ledsagar invånarna genom katakombernas labyrinter.

Dit rann vattnet från öppningen i rännstenen, gjorde en volt i luften, tog ny fart och rusade fram i en underjordisk tunnel.  De övergivna arken hade inget annat val än att följa med på färden. Genom schakt och krökar fann dom sin väg för att slutligen fastna mot ett galler.

Råttparet som var i färd med att bilda familj och därför var på jakt efter mat och andra nyttigheter bevakade gallret stundligen. Mången godbit hade de lagt beslag på och släpat hem därifrån. Nu var det dock andra behov som pockade på.  Jublande glada tog de del av arken, till och med smakade lite på dom (Kanske blev dom klokare också, vad vet jag) och bedömdes som väl lämpade. Arken bars därför med stor omsorg hem till hålan där dom huserade. Efter noggrann bearbetning blev dom accepterade och antagna.

Tre veckor senare hördes barnapip från råttfamiljens boning.  Det var ett fasligt sjå att mätta sju nya munnar.  Jag vill lova att både råttmamma och råttpappa hade fullt upp med sina små. Julen firades som sig bör i liknande familjer med en rejäl ostbit. Domarens lagbokstexter, som väggarna var fodrade med, gjorde boningen extra hemtrevlig. Minnet av denna jul bar de länge bar med sig och berättade ofta för de små hur fint och stämningsfullt det varit.

Lastbilschaufförens julafton firades i familjens hägn där han blev precis så mysig som bara pappor kan bli om julaftonen

Domaren firade en lugn jul i sinnesfrid efter att ha börjat bearbeta sina rädslor att inte duga i ett tolvstegsprogram.

© Roland Johansson